Idag är det exakt två år sedan vi spelade vår sista match på vårt älskade Söderstadion. Två år sedan Kennedy forcerade in det sista målet som någonsin skulle göras där. Det, ändå, snöpliga avslutet med ett kryss mot Ängelholms FF. Två år sedan vi kände riktigt gräs under fötterna. Det känns som en evighet sen.

Det är med en klump i halsen som jag tittar tillbaka på den sista matchen, minns gamla spelare (och inte minst Gregg Berhalter, haha!). Eller ser på gamla bilder och minns allt vi delat och kämpat för tillsammans där. På vår arena. Där ingen annan än Bajare satte sin prägel.

Det går inte att hymla med att det finns fördelar med Nya Söderstadion, dock. Vi kan äntligen få plats med hela vår Bajenfamilj som ju är överlägset störst, bäst och vackrast i det här landet. Vi kan också spela en snabbare fotboll, den fotbollsidé som Nanne predikar, tack vare underlaget. Men trots det kommer det aldrig bli samma sak igen. Inte samma tryck och samstämmighet från klacken. Inte samma känsla av att det är vår egen arena. Vårt hem.

Ett lag kan förändrars, det vet vi Bajare allt om. Men vi fans står kvar. Därför är det så viktigt att det finns något som är ständigt, stabilt och tryggt. Något som andas Bajen när annat kan förändras. Gamla Söderstadion var just det. Vårt hem.

Nu är den blott ett minne.
Dock bland de finaste vi har.

Söderstadion 1967-2013