Det har blivit 2016 nu och vi står inför ett nytt år, ny säsong,  och nya utmaningar framför oss.  Förhoppningarna är aldrig så stora som innan försäsongen hunnit kicka igång. Man tittar tillbaka, försöker sammanfatta det gångna året och förseglar det som varit bra, medan man helst kritar över det som vi alla bara vill glömma. Det finns många sådana ögonblick från säsongen som vi lämnat bakom oss.

Vi kom tillbaka till slut. Och vi gjorde det med bravur. Cupderbysegern mot AIK kommer leva som ett lyckopiller i mig vad som än händer framåt. Att få komma tillbaka och ge råttorna på moppo det första vi gör. Det är magi. Derbysäsongen generellt är något vi kan vara stolta över. Inte minst vad gäller tifo- och läktarmässiga prestationen. Mina STÖRSTA applåder går till tifogruppen för ett fantastiskt år och arbete. Jag blir mållös av vad ni lyckas åstadkomma!

Ett mål jag sent kommer glömma är Nahirs underbara klackmål hemma mot Djif. Den lekfullheten och kreativiteten är något vi tappade med Nahir, men som jag hoppas vi kan få åter i Bajen. Jag hoppas mycket på Khalili och att vi ska få se hans riktiga potential. Jag hoppas på en frisk Kennedy och Erik som vår starka grundplåt på mitten. Jag hoppas på en stabilare säsong, med inte lika många Orlov/Hallenius-missar. Jag hoppas vi får styrning på hela backlinjen, så vi inte blir så lättlästa som jag tycker vi har varit. Framförallt, som så många grönvita med mig, hoppas jag på någon som kan göra mål. Vi lånar in en ung brasse, Alexssander Medeiros de Azeredo från Sao Goncalo utanför Rio de Janeiro. Jag har inte en susning på om han är bra och jag tror inte alltid man kan kika bakåt för att avgöra om någon är rätt för oss. Men jag litar på Nannes öga och känsla här. Och om det visar sig inte fungera, har vi ju inte förlorat något. Jag väljer att se det hoppfullt i all fall.

Jag kommer heller aldrig glömma den fullkomliga glädjen när Erik Israelsson nickar in 1-0 målet som tog hem vår andra derbyvinst mot AIK, men som snabbt byttes ut mot ren skräck, när Erik i samma veva nickar ihop med Nisse (AIK) och faller medvetslös ner till marken. De skälvande, långa minutrarna innan ambulans är på plats och kan åka iväg med honom OCH det jävliga som skedde på läktarna kommer jag aldrig glömma. Som tur var gick allt förhållandevis bra. Vår bästa, bästa St. Erik. <3

Året har också inneburit tapp av en del spelare. Hopf, Nahir, Viktor, Pablo, Solli, Orlov… (har jag glömt någon?) som har tackat för sig och vi dem. Men på många platser, kanske framförallt i målkassen, har vi höjt oss oerhört. Nästan så att jag blir rädd att Ömmi är för bra för att stanna hos oss…  Men vi har inte bara tappat. Vi har ju, redan nu i januari, gjort några riktigt spännande nyförvärv som jag är oerhört spänd på att se hur de ska platsa i truppen och  spelet. Det känns kul att vi är med och fajtas om spelare i ett tidigt skede och kul att många har en stor tro på Bajen. Inte minst ser jag fram emot att se hur en viss Petter Anderssons knäoperation läker… Det är ju ingen nyhet att en comeback av Petter vore det största och bästa som kan hända Bajen. …eller mig. 😉 Jag vet att jag tjatar om det, men att få se Petter och Kennedy, samtidigt på planen i grönvit tröja. Jag blir nästan gråtfärdig bara av tanken.

Så.
Vi har ett spännande grönvitt år framför oss.  Och det är lite motigt just nu. Trots bra sillysäsong hittills känns det som att det är cirka hundra miljoner år kvar till säsongen startar. Så det är tur vi har cupen som drar igång i slutet av februari. Älskade cupen.

Tills dess nynnar jag vidare på Sofia Karlssons ”Gamla Hammarby”-låt, håller alla tummar, tår och öron jag har för Petters knä och försöker njuta av den här stunden innan allt drar igång. När allt står stilla och alla möjligheter är precis så stora som man kan drömma om. För rätt som det är så står vi där igen. Enade på Nya Söderstadion, i ett grönvitt hav av alla underbara människor, sjungandes tillsammans. Det är livet hörrni. Bajen är livet.

Bild: Peter Jonsson