Vaknar du också liiite enklare just nu? Känns fotstegen mellan sängen och duschen ovanligt lätta? Och är det till och med så att kollektivtrafiken inte ens retar dig just nu? I’m with you. Faktum är att jag tror att vi är rätt många som känner så precis. Just. Nu.

Fem matcher spelade. Obesegrade. 13 poäng. Serieledare. Folk får tycka vad de vill, men att vi tjatar om att vara serieledare är för att det faktiskt är svårt att ta in hur bra det ser ut just nu. Och hur bra det känns. Det är lite som att ha sprungit ett ultralopp i ständig uppförsbacke och med en jävla massa hinder i vägen. Och att nu ha kommit upp på toppen och få stanna en stund och hämta andan.

För här uppe på toppen är det skönt. Här är det till och med roligt att gå på fotboll. Det känns ensamt men samtidigt tryggt. Även om det är tidigt in på säsongen så har vi redan nu skapat oss en kudde som skyddar oss om vi eventuellt skadar oss eller snubblar till.

Även om man på toppen har en god utsikt, är det lika viktigt att stanna till och reflektera över resan hit och hur lång den har varit. Men också hur kort den kan vara när man får rätt personer på rätt plats. Team Billborn har gjort allt rätt på kort tid. Fått igång iskalla spelare och gett dem nytt självförtroende. Hittat nya spelare som kompletterar tidiga svagheter och erbjudit en idé som alla verkar ha köpt – tillsammans. Den skepsis som fanns på många håll när Billborn skulle presenteras, har slagit alla på käften nu. Och mycket av framgången tror jag är att han hade förtroende från truppen sedan innan, och det får aldrig underskattas.

Här uppifrån ser man också hur vi ser ut på planen. Man ser hur viktigt det är att spela som ett lag och hur det ser ut när elva man rör sig som en enhet framåt. Det blir tydligt med de extra löpmetrarna som tas trots att det krampar. Modet att våga gå in i närkamp trots att man är dyngmarkerad hela tiden. Lusten att göra det där lilla extra, kreativa för att få höra bollen röra nätet. DET har vi många i truppen som visar prov på.

Men från toppen ser man också allt som rör sig nedanför. Det är många som klättrar ivrigt. Som inte skulle tveka en sekund för att råka puttas. Och med den insikten så är det ännu viktigare att man fortsätter i samma energi. Sätter högre mål och vaktar sina fötter så man inte snubblar och inte orkar resa sig igen.

Men låt oss bara för en kort stund få njuta av utsikten. Av att känna vinden i håret (släpp ut håret Wiland!) och njuta av den här perfekta stormen. Den när tiden är rätt, solen står i zenit, gud är god och man inte har några hål i brallorna. Eller hur ordspråket nu lyder. Den här stunden är värd allt.

/@aboutjeanette

Foto: Peter Jonsson