En dag kvar. Dan före dopparedan. Sista dagen av tiden då allt är lika möjligt som omöjligt och pirret i magen gör sig ständigt påmind. Det är en svår men härlig känsla och att för någon utomstående, fullkomligt omöjlig att förklara.

Den sportsliga uppladdningen fram till denna dag och de 31 veckor vi nu har framför oss har sett svajig ut. Vi har spelat kasst och långsamt, men också vunnit två derbyn. Upp och ner. Bajen har blandat och gett. Och det är det som gör det än mer nervöst och pirrigt. Man vet liksom aldrig med Bajen. Jag är dock övertygad om är att vi har avgörandet i våra egna händer. De matcher vi varit på tårna från start och gett allt, ja då har det gått vägen. Medan de matcher vi stått och sovit i början, släpper vi in mål knappt innan domaren blåst igång matchen.

Nu står vi inför, som många säger, det svåra andra året i Allsvenskan. Jag tror kanske inte att det är så mycket svårare än det första, egentligen. Men jag tror att det är, som vårt spel är generellt, viktigt att vi är på tårna från start. Jagar, vill och tror på oss själva som ett lag.

Nyckeln till att vi håller oss kvar och dessutom kan kliva upp några steg i tabellen tror jag är att leverera en jämnare kvalitet över hela säsongen. Det vore skönt åtminstone, att slippa lite av den ångest man som bajare ständigt går runt med för att vi ena dagen städar av ett topplag till att den andra få brallorna neddragna av ett bottenlag. Ah, jag vet att ni fattar. Lex Ängelholm.

En annan nyckel i år tror jag blir om vi äntligen kan få igång vårt anfallsspel med Alex i spets. Han har på sin korta tid visat stor potential, vilja och hjärta för laget, supportrar och klubben. Jag tror mycket på honom.

Men självklart hänger det inte bara på Alex. Det är inte en man som kan rädda ett lag. Det är just det, att vi måste spela ihop oss som ett lag. Det är först då vi kan skörda frukten av det långsiktiga arbete vi är mitt uppe i. Att vi vet var vi har varandra och vad man kan förvänta sig. Det är först då man litar på varandra och kan börja våga bli kreativ. Våga ta den extra löpningen. Sätta det passningsspel vi vet att vi kan leverera. Vi har en bit kvar där dock.

Men jag har hopp. Det är många ljusglimtar i Bajen som jag väljer att fokusera på idag. Romulo till exempel. Vad kommer han kunna prestera? Petters rehab, är ett annat (!!) Kommer han komma tillbaka i form? (!!!) Den som lever får se.

Inför säsongen vill jag också påminna och hylla vår tifogrupp. Ni kan inte hyllas nog. Det arbete, många timmar och slit som de lägger ner på att ordna så magiska inramningar… Jag blir knäsvag! Alla som kan, hjälp till och bidra till att de kan fortsätta sitt arbete med att visa att vi är bäst även på läktarna – swisha tifogruppen nu!

Så. Nu är det bara några få timmar kvar. Imorgon vaknar vi med ett leende på läpparna, med vind i ryggen. Tar på oss våra finaste grönvita kläder och möts på söder för vår marsch. Marschen som visar vilka vi är och vilka som är bäst i stan.

Vi har väntat länge, och nu är den här.

Forza Bajen!

/Jeanette Rådström