Det är inte helt okomplicerat att vara en aktiv fotbollsintresserad tjej. Det kommer med en hel del förväntningar och regler, outtalde som glasklara, och jag vill vara tydlig att jag inte tänker anpassa mig efter andras förväntningar av hur jag som tjej inom sporten ska vara för att tas på allvar.

Alla som känner eller följer mig vet att min stora idol är Petter Andersson. It goes waaay back. En Bajenlegendar för många, inte bara för mig. Med sitt stora hjärta, spelarglädje och beslutsamhet. En riktig lagkamrat och ett tryggt kaptensmaterial. Han sitter som för alltid fastnaglad i mitt bajenhjärta sen tiden han kom till Bajen och allt han gav då. Att han nu är tillbaka på Årsta och är på god väg att bli frisk är en stor dröm för mig. Att få se honom gå ut på planen igen i vår grönvita tröja – jag bara ryser av tanken.

Att det här är stort för mig är inte så konstigt, det tror jag alla med ett supporterskap förstår. När hjälten i ens lag återvänder – det är ju en dröm som går i uppfyllelse. Att få uttrycka min glädje kring detta är dock tudelat. Eller kanske rättare sagt, det kommer med en svår balans på grund av en sak. Att jag är tjej.

För att ta ett exempel. Igår var Petter med i BaraBajens eftersnack som jag också är med i. Självklart var det en stor grej – att få träffa Petter i verkligheten! Att få en chans att säga hur mycket han är efterlängtad och välkommen tillbaka. Stort! Efter sändningen publicerade jag ett par bilder, lite skojsamt om att vi nu skulle gifta oss och bilden fick många likes och många skratt. Precis så kul som jag också tyckte det var. Däremot fick jag en annan reaktion som jag reagerade lite extra på. Och som, för mig, också påvisar balansen man som tjej tydligen behöver ha. Det handlade om att jag som tjej ”förstör” för andra tjejer som jobbar för att slå hål på fördomarna kring tjejer som går på fotboll bara för att kolla på snygga killar. Att mina tweets spär på detta.

Jag är en ganska lättsam person som har nära till skratt och humor. Det märks säkert på många sätt. På twitter, i Klackspark (podd) och i verkligheten. Jag har inga problem att driva lite med mig själv och jag tror att jag kan göra det för att jag är trygg i mitt supporterskap, att jag vet att jag kan fotboll och älskar det. Men jag är också en person som mycket medvetet för en kamp för oss tjejer inom sporten. Vi har inte samma förutsättningar, står inför faktum att vi inte riktigt kan uttrycka oss på samma sätt som män och har inte samma utrymme att röra oss på. Och här vill jag peka på en ganska snårig balansgång. Viljan att kunna uttrycka mig och finnas till på samma villkor är viktig för mig och det är det jag kämpar för. Jag vill inte behöva anpassa mig för att det finns människor med fördomar på läktaren. Jag vill kunna vara mig själv, kunna skämta om att gifta mig med Petter (som så tydligt är med glimten i ögat) precis som alla män jämt kan göra. Det är ingen som höjer på ögonbrynen när en man har en idol som han skämtar om.

Lika lite som jag tänker anpassa mig till att inte ha kjol på mig om jag går ut, på grund av rädsla att bli överfallen, tänker jag anpassa mig på läktaren bara för att inte stämma in i de fördomar andra har på mig.

Men jag blir ledsen också. Jag för den här kampen på så många ställen utöver läktaren. Jag sitter med i styrelser där det är majoriteten män, pratar om det med kollegor, försöker ta plats på ställen där kvinnor inte kanske har samma utrymme som män, just för att det är en hjärtefråga för mig. Jag är dock väl medveten att jag är priviligierad på andra sätt, så jag sitter inte här och tycker synd om mig själv. Men när jag behandlas annorlunda i fotbollsvärlden på grund av att jag är tjej så märker jag ju det.

Jag tror dock att det kan handla om olika tillvägagångssätt för att slå hål på fördomarna. Mitt sätt är INTE att anpassa mig till fördomarna och det andra sättet är att just göra det, anpassa sig. Jag hatar tanken på att inte kunna skämta om att tycka en spelare är snygg (eller att få tycka det!). Att inte sminka sig för mycket, välja passande kläder, att inte kolla på mobilen under match. Bara för att man är tjej. Jag vill kunna sminka mig hur jag vill, skämta om vad jag vill, kolla mobilen om jag vill. Jag vill att alla, oavsett kön, ska få kunna uttrycka sig och vara som de är och att det ska vara okej. Precis som jag vill kunna snacka seriöst om fotboll, göra matchanalyser och komma med reflektioner, men att också kunna skoja lite lättsamt.

Men jag tror inte att vi kommer dit genom att anpassa oss.

/Jeanette

Bild: Gustav Gelin