Vi har precis sagt hej då till den allsvenska säsongen 2017 och även om det är sorgligt i sig, så känns det mer jobbigt än det brukar.

Man kan säga mycket om 2017 års Bajen. Vi är Derbybäst och trendbrytare (äntligen en bortavinst mot Sundsvall som vi inte lyckats knäcka på nio år). Men vi är också laget som inte vunnit två matcher i rad på 30 omgångar och som åker på svidande torskar mot lag som på förhand borde varit tre givna poäng. Vi går från att spela matcher som bjuder på bra passningsspel, kreativitet och rörelse, medan vi andra matcher istället visar vår allra uslaste, passiva och nonchalanta sida. Och jag förstår inte vad som är problemet. Varför ser det ena sekunden så bra ut, till att nästa andetag få känslan att vi är ett bottenlag som kämpar att hålla näsan ovan ytan?

Det var tyvärr ett sorgligt Bajen som visade upp sig för sista gången på Nya Söderstadion säsongen 2017. Det är, återigen, en uppvisning av elva personer som försöker spela som ett lag, men pratar helt olika språk. Och följderna därefter är att de få bra saker som faktiskt sker, enbart handlar om individuellt snygga prestationer. Tankovics efterlängtade mål eller Kennedys tuffa arbete på mitten räcker ändå inte till när resten av laget inte bjuder till. Det räcker inte för att vinna och det räcker inte för att klättra i tabellen.

Jag tycker att vi kan kräva att spelarna ger sitt allra sista, springer tills fötterna blöder, visar glöd och lite hederligt jävlaranamma. Precis som vi på läktaren gör, varje match, i ur och skur. Jag tycker att vi kan kräva en tränare som in i det sista visar att han vet vad han gör, står upp och coachar sitt lag när de behöver stöd och som i efterhand står upp för sina val och ageranden. Jag såg väldigt lite av det i den här matchen (och tyvärr många fler). Och det oroar mig inför kommande säsong. För visst, det är mycket nytt i årets Bajen. Många nya spelare, ny huvudtränare, ny sportchef. Mycket nytt att få ihop. Men det är också välrenommerade spelare som kommer in som vi måste kunna ha förväntningar på att de ska kunna leverera. Sällan har jag känt att vi har så mycket kvalitet i truppen men samtidigt ändå underpresterar så mycket. Och det är ju någonstans där det inte går ihop i mitt huvud. Om man trots all kompetens inte lyckas få till det som ett lag, utan snarare bara bjuder på små, små glimtar av det vi skulle kunna bli. Individuella prestationer gör inte ett lag, tyvärr.

Det är många som ropar avgå nu. Man vill se huvuden rulla, hitta en bov för hur det ser ut just nu, att det inte går bättre. Och jag förstår dem. Jag förstår kritiken och håller med om mycket. Men jag tror inte ännu mer rörelse och avgångar är vägen framåt. Jag längtar snarare efter kontinuitet. Att ha en förväntad startelva med spelare som varje match gör sitt bästa för laget. Jag längtar efter att vi hittar en spelidé som vi kan bygga utifrån som erbjuder mer än desperata långbollar utan en tänkt mottagare. Jag längtar efter att vi blir bättre på att vinna matcher utanför Stockholm, på att plocka de lite enklare poängen vi så länge haft så svårt för. Jag längtar efter att vi kan börja skörda riktig framgång och kunna vara lika sportsligt bra som vi är på läktaren.

Jag längtar efter säsongen 2018 redan nu, hur sjukt det än låter. Men jag längtar efter att se det Hammarby vi kan, och ska vara. Inte det vi såg igår.